Det finns personer här i livet som  verkar flyta förbi utan problem och utan negativa sidor. Personer som man aldrig kan tänka sig gör fel eller som någon någon gång skulle tycka något illa om.

Jag är nog verkligen inte en sån person.

Jag försöker ofta vara på topp och glad och sprallig och skämta och bara ha kul. Jag lyssnar hellre på andras problem än att prata om mina egna.
Kanske är det därför det går totalt åt helvete när något går fel? När man helt plötsligt inser att det går inte att må bra och ha kul hela tiden. Och man vägrar prata om det. Vill helst låtsas som ingenting och prata om något annat. Något roligt som får mig på bättre humör istället. Man vet vad man ska och inte ska göra. Hur man borde bete sig. Men så kommer dendär svarta sidan som tar över i några minuter, några timmar? Och man beter sig som ett jävla as mot allt och alla helt plötsligt. Men det är väl sådan jag är. Sådan jag är född eller sådan jag har blivit? Och det spelar inte så stor roll att man vet att man ska och borde vara på ett visst sätt, det är ingenting som går att ändra på över en dag eller två. Men det är väl därför vänner finns där? Vänner som tycker om än för den man är och som tycker att man oftast är en bra människa? Och som gärna ser förbi dendär svarta sidan för allt det som är bra. Det är ju bara att välja liksom? Om man orkar stå ut med det eller inte.