Här kommer ett djupt inlägg. Sånt man kanske egentligen inte ska skriva för allmänheten. Men skit samma jag behöver skriva av mig och ibland är det väl ok att erkänna att man inte är oslagbar antar jag.

Så jävla trött på killar...
Hur kommer det sig att det bara tänker på sig själva och bara vill ha det de inte kan få? Att de inte kan ha någon som helst sympati och fatta va de gör med oss stackars sårbara tjejer.

Man bygger upp sina murar så jävla högt och så jävla tjockt för att man har lärt sig att i slutändan blir du sårad hur du än gör om du släpper in någon på livet.
Så kommer dendär killen. Han som lovar att visa dig att du har fel. Han som lovar att visa att alla killar är inte svin. Så man är dum nog och efter många om och men låter man denhär killen borra ett hål i muren... Som sen bara spricker upp och blir större och större. Tills han fått bevisat att han kunde minsann och då sticker han!?

Jag har fått höra samma historia så otroligt många gånger. Och jag antar att ni killar ser det som en sjukt rolig utmaning att försöka slå sönder dendär muren som jag av så många anledningar byggt upp. Men förfan. Jag är faktiskt en människa. Och det gör ont som fan. För allt är inte en lek för mig. Och jag är så sjukt trött på att känna mig utnyttjad och blåst och korkad som går på detta varenda gång...

Så låt mig va. Jag har fått nog!